.

Möss och gräsklippare.

Jag slet och drog. Puttade fram och tillbaka.
En hel dag tog det för mig att klippa gräset på min sluttande tomt.
Gräsklipparen jag hade var utan drift, dessutom tung, men vackert gul.
Plötsligt sjönk jag ner vid stammen på ett av äppelträden.
Fullkomligt slutkörd och blöt av svett. Runt min lekamen surrade minst
hundra flugor.
Då kommer grannen och frågar, om jag behöver en filt!?
Absolut, svarar jag.
Nämen. Vill du låna min klippare?
Väldigt gärna!
Ny energi infann sig i min slutkörda kropp.

In rullas en lyxig klippare. Med en massa handtag, vajrar och annat
påkostat.
Själva genomgången hur detta ekipage fungerade fick jag nu höra.
Du trycker där först.
Jaha.
Sedan gör du så.
Jaha..
Sedan så.
Jaha.
Nu håller du där.
Okey!

Det hela fanns nu i mitt våld.
Eller, snarare tvärtom!
Jag förberedde mig för mitt puttande.
Ack. Inget puttande här inte.
I stället gick det med sådan fart, att ingen kunde uppfatta, vad det var,
som for fram på gräset.
In under buskar och snår. Klipparen bara malde på framåt, framåt.
Klättrande uppför busken med mig i panik i andra änden.
Drog som en galning för att få den att sluta äta buskar.
Min vana var att dra allt vad jag orkade för att få maskinen tillbaka.
Men den här ville bara framåt. Totalt omöjlig att ha att göra med.
Visste ju inte att man skulle släppa handtaget för att få en snäll och
medgörlig maskin.

Gräset var nästan färdigklippt, när magen började skrika efter
uppmärksamhet.
Ja, ja. Du ska få , det du behöver. Men hur ska jag få stopp på denna
drivande buskätare?
Stod bara där villrådigt funderande. Asch, jag släpper väl alla handtag och
reglage.
Plötsligt blev det tyst. Maskinen stod alldeles stilla.
En erfarenhet rikare. För nu visste jag, hur man stannar en sådan där.
Jag tog paus.

När det blev dags att starta igen, fick jag åter fundera och gå igenom
instruktionerna. Tryck där och håll in där. Dra sedan i snöret.
Jag drog i snöret.
Fick det i handen och satte mig på rumpan.
O, nej!
Vad gör jag nu?
Grannen hade ännu inte kommit hem.
I stället för att lugnt vänta på honom drog jag iväg, som om
jag gjort något kriminellt.
Det var dock nödvändigt att återvända till brottsplatsen.

Klipparen var hämtad. Skamset gick jag in och berättade, att jag fick
snöret i handen.
Och dessutom satte mig på rumpan. Som om det nu skulle mildra det hela.
Den natten drömde jag om flugor, gräs och klippare i en monsterversion.

Det var vid nästa klippning bara att åter putta, stånka och svära och dra.
Och ha alla flugor surrande som kärlekskranka hankatter.
Till slut blev det nödvändigt att införskaffa en ny klippare,
om inte gräset skulle bli meterhögt. Lie har jag aldrig vågat mig på.
Den gamla klipparen vägrade vara tjänstvillig längre.
Den gjorde vad den förmådde. Ändå fick den bara höra mina
svärande eder och mitt pust och stön.

En ny fin klippare, gul som solen, lastades av här hemma.
Naturligtvis så skulle det ju provklippas.
En fröjd att bara följa med och styra.
Dock, med grannens klippare i minnet.
Allt var frid och fröjd. Gräset klipptes i tid och otid.
När hösten kom, var det dags att putsa, städa och sköta om inför den
välbehövliga vilan.
Då inte bara för klipparen.

Snickarboden blev en bra plats för vintervila, men bara för
klipparen. Så mycket avgudade jag den inte. Men med facit i hand
borde även jag ha bott i snickarboden.

En ny sommar och nytt gräs.
Glad i hågen gick jag upp till snickarboden. Såg min gula skönhet
sömnigt sträcka på sig.
Jaså, det är dags redan?
Portarna slogs upp på vid gavel. Ut rullades guldklimpen.
Tanken fylldes med bensin.
Mitt minne visste, att efter detta skulle det tryckas på den tegelröda
gummiblåsan, för att det skulle rinna bensin in i motorn.
Jag mindes också, att den där gummiblåsan fanns på framsidan.
Hur jag än sökte och granskade, hittade jag den inte.
Det var nog på baksidan den satt ändå. Jag mindes fel.
Men inte där heller.
Åter till framsidan. Nu nere på knä såg jag bara ett hål.
Var i all sin dar är den där gummiblåsan?
Tittade igen, nu mera närgånget, på det där hålet.
Det jag såg långt inne, liknade en dekoration av spets
med vackra uddar i tegellrött.
GUMMIBLÅSAN !
Var uppäten av MÖSS !
Dessa små söta djur. Speciellt på bild och i tecknat utförande.
Svor jag nu eder, som deras öron inte velat höra.

Packar in min stackars ledsna och halvt uppätna klippare i bilen
och far till reparatören.
Berättar vad mössen gjort med min nya älskling.
Han skrattade, så det ekade över sju socknar.
När han lugnat sig, lovade han att sätta dit en ny gummiblåsa.
Det visade sig, att de där fyrbenta inte hade nöjt sig med att äta upp
gummiblåsan.
Allt som överhuvud taget fanns i plast hade de ätit upp eller gnagt på.
Till och med bensinslangen!
Kan tänka mig, att det var desserten till en tiorätters middag - minst.

Åter ställdes klipparen till vintervila.
Någon vecka senare gick jag upp för att inspektera och om möjligt komma på
något
för att undvika ännu ett frossande av de fyrbenta.
Jag kom för sent!
De hade redan börjat med förrätten, Ett hål i gummiblåsan.

Nä, nu jäklar!
Eftersom jag har en smedja och mycket klipp från plåt med vassa spetsar,
tog jag dem och en rulle tejp.
Min stackars klippare förvandlades till ett monster från Star Wars.

Efter ytterligare kontroll av mitt utomordentliga verk stod jag i triumf
över att ha
snuvat de fyrbenta på fortsatt frosseri. Ingen av dem har väl ens vågat
närma sig
detta fasansfulla monster med fasttejpade vassa plåtspetsar pekande åt alla
håll